Tyska hemsidor skyddas av lagen

Tyska hemsidor
skyddas av lagen

Den tyska lagen gör ingen skillnad mellan hemsidor och tryckta tidningar. "Vi har samma rättigheter och skyldigheter", säger en tysk webbredaktör – och slipper svenska PUL-problem.

AV CHRISTOPH ANDERSSON
Publicerad i TCO-tidningen nr 3/2000, aktuell till 3 mars 2000

På Keithstrasse i Berlin sitter Stefan Collm framför sin dator. Han sköter tyska facket DGBs hemsida för Berlin och Brandenburg. DGB är en motsvarighet till LO och TCO.

– I lagens mening är jag publicist, säger Stefan Collm som också har titeln kanslichef.

Det är ingen skillnad mellan DGBs hemsida och Berlintidningarna. Alla tyska hemsidor omfattas av ett särskild fördrag mellan delstaterna som kallas "Mediendienste-Staatsvertrag". Det jämställer en hemsida på nätet med en radio- och TV-sändning eller en tryckt tidning. På så sätt uppfyller i princip alla fackliga hemsidor EU-direktivets krav på journalistiska ändamål.

- Enda villkoret är att det tydligt ska framgå vem som är ansvarig för sidans innehåll, med adress och telefonnummer, säger Stefan Collm.

Namnet behöver inte ens anmälas till myndigheterna. Men den som inte uppger namn på en utgivare uppfyller inte lagens krav, med följd att hemsidan inte heller betraktas som ett massmedium.

Samma regler som för pressen

– I och med att hemsidor anses vara massmedier gäller samma regler som för pressen, säger Stefan Collm. Det innebär att jag som ansvarig utgivare är skyldig att kontrollera sanningshalten i alla uppgifter. Dessutom måste jag tydligt skilja mellan redaktionella texter och kommentarer.

Därmed uppstår ingen typ av svenska PUL-problem. Antingen är uppgifterna om en utpekad företagsledare riktiga och får publiceras. Eller också är de osanna och får inte publiceras. Till skillnad från Sverige kan exempelvis inte en utpekad företagare åberopa datalagstiftningen för att stoppa publiceringen av sann, men obekväm fakta.

– Det går varken i pressen eller på Internet, säger Hans-Jürgen Garstka som är chef för Datainspektionen i Berlin. Men alla medier är enligt lag skyldiga att skilja mellan offentliga personer och privatpersoner. Offentliga personer är skyldiga att tåla kritik i media, men det är inte privatpersoner.

Till offentliga personer räknas företagsledare, högre myndighetschefer, politiker och andra makthavare. Även privatpersoner kan bli offentliga genom att exempelvis tala på offentliga möten. Eller genom att bli dömda för brott, alternativt delta i aktuella händelser.

– Däremot garanterar lagen alla kritiserade personer att få genmälen publicerade. Det gäller såväl på Internet som i press och etermedier, säger Hans-Jürgen Garstka.

Men genmälesrätten är omstridd. Paradoxalt nog kräver lagen att genmälen ska publiceras oavsett om innehållet är sant eller ej.

– Det kanske kan tyckas vara hårt, säger Antje Schumacher som är webbredaktör hos tjänstemannaförbundet DAG i Berlin. Men i princip måste kritiserade personer ha rätt att försvara sig. Dessutom stimulerar genmälen till ökad debatt i fackliga frågor.

______________________________________

Denna sida ingår i projektet
"Personuppgiftslagen och yttrandefriheten",
av Christoph Andersson och Susanne Bertman
www.pul.nu