Aktuell debatt på www.pul.nu

Bluffar Datainspektionen?

Datainspektionens egen tidning ger råd om hur uthängda personer kan värja sig mot kränkningar på Internet. Likaså om allt myndigheten gör för att hjälpa drabbade. Men det stämmer inte med verkligheten, anser Annica Tiger. Själv har hon vid flera tillfällen förgäves bett Datainspektionen om hjälp. Istället har myndigheten hällt "ytterligare salt i såren", hävdar hon i sitt debattinlägg. Längre ner på sidan får hon svar av Datainspektionen.

Av Annica Tiger

I tidningen Direkt nummer 1/2002 ger Datainspektionen råd om hur uthängda personer ska göra för att få upprättelse.

"NEJ NUU!!! Någon har spritt osanna, kränkande uppgifter om dig. Du vill ha rättelse. Du vill ha rättvisa. Men vad ska du göra?"

Detta är exakt vad som har hänt mig. På minst två hemsidor exponeras jag som en brottslig och kriminell individ. Jag påstås vara ledare för en kvinnogrupp som sysslar med dataintrång, trakasserier och andra brottsliga aktiviteter. Dessutom publiceras bilder på mig, min hemadress, telefonnumren till min mobil och till mitt förra arbete. Dessutom publicerar ett par personer ljudfiler på min röst. De var hämtade från ett radioprogram, som jag medverkat i, samt från en telefonsvarare. Anledningen till alltsammans var att jag engagerat mig i debatter om vårdnadsfrågor på nätet. Om en skvallertidning skulle publicera uppgifterna, så skulle jag kunna vända mig till Pressombudsmannen. På nätet gäller dock helt andra regler. Så här står det i tidningen Direkt:

"Först och främst vill du att uppgifterna ska bort, men kanske vill du också att den skyldige ska straffas. Normalt har du två vägar att välja på: Du kan antingen gå till närmaste polisstation och göra en polisanmälan eller också kan du skriva till Datainspektionen".

Jag har prövat bådadera, men utan resultat. Jag har vänt mig till såväl polisen som till Datainspektionen och anmält hemsidesmakarna för brott mot personuppgiftslagen, PUL. Men Datainspektionen valde att avskriva anmälan. Följden blev att polisen gjorde detsamma. Så polisen har inte ens kikat på sidorna, utan har helt gått på Datainspektionens linje. Därmed uppstod ett Moment 22.

Även anmält för förtal

Vid tre tillfällen har jag också polisanmält hemsidesmakarna för förtal. Men förtal faller ej inom ramen för allmänt åtal. Polisanmälningarna har alltså inte ens renderat i förundersökningar utan har skrivits av rakt av. Återstår en civilrättslig process. Men den är dyr och svårt för vanliga privatpersoner. Mot den bakgrunden anser jag att inspektionen ger falska förespeglar i sin egen tidning:

"OM ÅTALET GÄLLER BROTT mot PuL, kan tingsrätten be Datainspektionen om ett yttrande som en hjälp med tolkningen av lagen och med exempel på hur liknande fall har behandlats tidigare".

Mitt fall kom inte ens så långt. Istället ansåg myndigheten att alla kränkande uppgifter om mig låg inom ramen för vad som kan anses utgöra journalistiska ändamål. Journalistik omfattas inte av PUL. Men jag kritiseras inte i min yrkesutövning, utan som vanlig privatperson. Tydligen är det tillåtet att kränka människor - bara man gör det under en journalistisk täckmantel. Därför blir råden i inspektionens tidning ännu mer motsägelsefulla:

"I många fall inleder Datainspektionen ett tillsynsärende mot den som har publicerat det förgripliga (tillsynsobjektet). Normalt leder tillsynen till ett beslut där objektet uppmanas att följa PuL vilket kan innebära att ta bort den stötande texten eller korrigera den så att uppgifterna blir korrekta"

Men så är det ju inte i verkligheten. Åtminstone inte i mitt fall. Än märkligare blir det när inspektionen påpekar att det går att överklaga dess beslut:

"DATAINSPEKTIONENS BESLUT kan i vissa fall överklagas till förvaltningsdomstol, Länsrätten i Stockholms län, som först prövar om överklagandet är korrekt – en hel del överklaganden kommer faktiskt från personer eller organisationer som inte är part och därför inte får överklaga. Därefter prövar domstolen om Datainspektionens beslut är korrekt enligt lagen"

Men Länsrätten i Stockholm låter mig inte överklaga inspektionens beslut. Särskilt har jag vänt mig mot hur Datainspektionen i sina inlagor till rätten beskriver mig som person. Handläggaren skriver att hemsidesmakarna uppger att hans hemsida "fokuserar på ett aktuellt och mångdebatterat samhällsproblem, vilket inte kan förtydligas bättre än hur bl.a. Annica Tiger agerar på Internet.". Istället borde handläggaren kanske ha skrivit att hemsidesmakaren "uppger i huvudsak att hemsidan fokuserar på ett aktuellt och mångdebatterat samhällsproblem." Förstår ni skillnaden?

Datainspektionen beklagar - men vad hjälper det?

Hur jag har agerat på Internet har inte handläggaren rimligtvis någon kännedom om, såvida han inte tror på de lögner som exponeras på de anmälda hemsidorna. I så fall har handläggaren valt att agera bödel istället för att vara en opartisk bedömare. Frågan är om inte skrivningen är ett gravt tjänstefel av inspektionen.

Faktum är att jag inte bara hängs ut av några hemsidesmakare, utan även av Datainspektionen, som ser till att kränkande uppgifter kommer på pränt i dess egna beslut. Visserligen har Datainspektionens generaldirektör Ulf Widebäck beklagat formuleringen, men vad hjälper det mig? De som tar ut en kopia av beslutet får sig till livs både lögner och förtal redan i inspektionens beslutsformulering. Det kommer att finnas där i arkivet, långt efter min död. Det står skrivet svart på vitt, vilket gör det till en slags sanning oavsett om den är ogrundad eller ej. Att Datainspektion ska hälla ytterligare salt i såren är onödigt. Själv tror jag därför inte på vad inspektionen utlovar i sin egen tidning.

"VÄGEN FRÅN MISSNÖJE och misstänkt brott till slutlig dom är alltså både krokig och lång – det kan ta flera år. Och ändå kan det finnas fler komplikationer. Om till exempel polisen får in en anmälan om en förseelse mot PuL som inte är straffbar, avskrivs anmälan. Om samma anmälan lämnas till Datainspektionen, blir det tillsyn och felet rättas till".

Frågan är varför det aldrig blev fallet i mitt ärende? I samma tidning hänvisar inspektionen till att man kan vända sig till Justitiekanslern, ifall man vill ha skadestånd. Jag har även vänt mig dit. Men Justitiekanslerns handläggare menar att de inte har befogenhet att gå in och peta på Datainspektionens beslut. Kort sagt; Vem hjälper egentligen det kränkta offret att få skadestånd – och rätt? Att det inte tycks vara inspektionen framgår paradoxalt nog också i tidningen Direkt. Så här står det längst bak i tidningen, i en personlig krönika, författad av informationschefen Leif Stenström:

"STÄNDIGT DENNA FIXERING VID STRAFF! I själva verket är det så att vi på Datainspektionen ser oss som en motsvarighet till bilprovningen. Vi inspekterar bromsarna och ser om dom fungerar"

Mitt fall och mina erfarenheter väcker två frågor. Den ena är om det är så här det ska gå till – att en kränkt privatperson vägras hjälp. Den andra är om inte Datainspektionen ägnar sig åt motsägelsefull och rentav felaktig konsumentupplysning i sin egen tidning.

Datainspektionen svarar:

Inspektionen får inte ingripa
mot samhällsdebatt på nätet 

Internet kan i praktiken ses som ett massmedium där vem som helst kan publicera sig. Det skiljer sig från traditionella medier genom att det inte finns ansvariga utgivare och etiska regler. När PuL var ny, kom Datainspektionen att få rollen som en slags ställföreträdande ansvarig utgivare för den svenska delen av nätet. Vår uppgift var ju att se till att ingen blev kränkt av det som publicerades.

Vi försökte lägga ribban ungefär där en traditionell ansvarig utgivare skulle ha lagt den med tillämpning av pressens etiska regler. När vi såg fall där gränsen hade passerats, påpekade vi att man hade gått för långt.

I de flesta fall berodde övertrampet på tanklöshet och rättades till. Vi polisanmälde några få grova fall, främst hets mot folkgrupp och sexuella trakasserier. Det fanns de som ansåg att denna vår verksamhet inskränkte yttrandefriheten.För ett år sedan, i juni 2001, ändrades bilden. Då kom en dom från Högsta domstolen (B 293-00) som radikalt vidgade området för "uteslutande journalistiska ändamål", ett område där PuL inte ska tillämpas.

Domen slår fast att undantaget ska omfatta publicering med ändamål "att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten". Vilken standard publikationen har, saknar betydelse. Undantaget gäller alltså alla svenska webbsidor.

Domen stärker yttrandefriheten, och det är ju bra. Samtidigt innebär den att Datainspektionen inte kan (inte får!) hjälpa personer med problem liknande Annica Tigers. Vårdnadsfrågor är ju tveklöst "samhällsfrågor av betydelse för allmänheten" och så snart vi har konstaterat det, ska vi hålla fingrarna borta. Detta oavsett om publiceringen är kränkande. För när det gäller innehållet står det i domen:

"Att elektroniskt eller på annat sätt publicerade texter innehåller kränkande eller nedvärderande uppgifter eller omdömen innebär inte i sig att det inte är fråga om journalistiska ändamål. Tvärtom får sådant anses utgöra ett normalt inslag inom ramen för en kritisk samhällsdebatt. Som Europadomstolen framhållit innefattar yttrandefriheten även rätten att framföra sådan information och sådana tankar som kränker, chockerar eller stör".

PuL gäller alltså inte i sådana här fall. Men det innebär inte att man får säga vad som helst på nätet. Domen igen: "Uppgiftslämnandet kan vara förtal enligt den reglering som finns för sådana brott…" Den som känner sig baktalad är alltså hänvisad till att driva ett förtalsmål. Förtal är ett brott som inte faller under allmänt åtal och åklagare driver sådana mål bara i undantagsfall. Om åklagaren skriver av ärendet, kan den förfördelade själv lämna in en stämningsansökan. Men den som driver ett sådant mål och förlorar, riskerar att själv få betala rättegångskostnaderna.

Här finns en gråzon i svensk lagstiftning. I de flesta andra länder finns en lag om straffrättsligt skydd för privatlivets fred, och den fångar upp kränkningar som kan vara grova, men inte så grova att de klassas som förtal.

Frågan utreddes på 80-talet, men då ansåg man att sådana kränkningar i huvudsak är tidningsskriverier och där fungerar systemet med ansvarig utgivare och pressens etiska regler bra. Men i och med webben och dess "oansvariga utgivare" har bilden ändrats. Datainspektionen har uppmärksammat regeringen på behovet av en sådan lag. Möjligen kan frågan komma upp i den breda integritetsutredning som har aviserats men som ännu inte är tillsatt.

__________________________________________

Denna sida ingår i projektet
"Personuppgiftslagen och yttrandefriheten"
av journalisterna Christoph Andersson och Susanne Bertman
http://www.pul.nu