Debatt på www.pul.nu 99-05-13
Därför tillåter makthavarna
inte yttrandefrihet på nätet
Makthavare och medieindustri vill inte att gemene man ska ha någon yttrandefrihet på Internet. Det anser systemprogrammeraren Björn Ehnberg som gått igenom lagstiftningen och fallen Ramsbro och press.nu. Han ger även konkreta tips om hur webbredaktörer slipper att bli jagade av Datainspektionen.
Tyvärr har jurister ofta en tendens att stänga in sig i sina elfenbenstorn och hävda att juridik enbart är för jurister. Därför vållar det ofta en betydande ovilja i dessa kretsar, när vanligt folk försöker diskutera de juridiska grundvalarna för olika viktiga samhällsföreteelser som exempelvis yttrandefriheten. Ett exempel på detta är när personuppgiftslagen, PUL, i det allmänna meningsutbytet först framställdes som djävulens redskap och sedan, när den värsta upphetsningen lagt sig möttes av ett "det var ju inte så farligt". Sådana svängningar föranledde en juridisk auktoritet som professor Peter Seipel att vifta undan debatten "som ännu en övning i svensk självbestraffning" (SvD 28/11 1998).
För egen del vill jag hävda att debatten om PUL och yttrandefriheten varit felfokuserad. Den har handlat för mycket om PUL och för lite om yttrandefriheten. PUL som företeelse är i dessa sammanhang egentligen ointressant. Det intressanta är behovet av att få ett ordentligt grundlagsskydd för yttrandefriheten på Internet, och varför politikerna vägrar ge oss det.
Den klassiska tryckfriheten
PUL hotar i sig egentligen inte tryckfriheten, inte heller Ramsbro-målet. Däremot kan man ställa sig frågan hur vår yttrandefrihet garanteras totalt sett. En gammal, internationellt sett unik, svensk tradition, som hängt med ända sedan 1700-talet, är att yttrandefriheten ska skyddas särskilt starkt i de medier som är av värde för opinionsbildningen. Från början var det enda tillgängliga mediet den tryckta skriften, vilken förklarar tryckfrihetsförordningens särställning. Även rättstillämpningen förenklas genom en sådan reglering, dvs. med en stark yttrandefrihet kopplad just till yttranden i medier.
Men den är givetvis inte problemfri när medieutvecklingen är så snabb som i fallet med Internet. I jämförelse med tryckfrihetsförordningen, TF, ger t.ex. vår regeringsform, RF, ett mycket svagare skydd för yttrandefriheten. Rättighetskatalogen i RF 2:1 får i princip vika för vanlig lag, om det behövs. Det är också vad som hänt i Ramsbro-målet. Stockholms tingsrätt hade inga som helst problem med att (i detta fall) låta datalagen gälla före RF.
Yttrandefriheten i nya medier
1991 kompletterades TF med yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) för elektroniska media, men fortfarande gällde den klassiska principen för vad som är ett medium, dvs. med en utgivare som publicerar ett antal yttranden riktade till ett obestämt antal mottagare. Med definitionen "en sändning anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den" - Radio- och TV-lagen (SFS 1996:844) - faller både webb-tekniken och olika beställtekniker som "audio/video on demand" utanför grundlagsskyddet.
Den yttrandefrihet man i nåder ändå beviljade för elektronisk publicering var helt kopplad till ett samtidigt utgivande av tryckta skrifter, och brukar kallas bilageregeln (TF 1:7 och YGL 1:11) och databasregeln (YGL 1:9). Bilageregeln säger att om någon som ger ut en tryckt skrift också publicerar den elektroniskt så att den "i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats" (TF 1:7) så är den elektroniska utgåvan en bilaga till den tryckta och åtnjuter grundlagsskydd. Denna regel är såvitt jag förstår ovillkorlig.
Databasregeln ger vissa kategorier publicister grundlagsskydd då de "med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling." (YGL 1:9 - lagparagrafen anses vara en beskrivning av bl.a. webb-tekniken). Problemet med databasregeln är att ingen säkert vet vem den omfattar.
Regeringen emot yttrandefrihet för gemene man
Regeringen har aldrig tyckt att gemene man ska ha någon större yttrandefrihet. I proposition 1997/99:43, som fastställde YGL:s nuvarande utseende, gjorde regeringen tummen ned för en behövlig utvidgning av databasregeln. Mediekommittén (SOU 1997:49) hade nämligen föreslagit ett frivilligt grundlagsskydd, med ett utgivaransvar liknande det tryckfrihetsrättsliga för bl.a. webb-sidor.
Men regeringen konstaterar bara att "grundlagsskyddet (i YGL 1:9, min anm.) för kommunikation med elektromagnetiska vågor bör inte utvidgas", eftersom "tiden inte är mogen för en utvidgning av databasregeln..". Istället skärper man tillämpningen genom att säga att "det ska däremot klargöras att de som avses i den s.k databasregeln är traditionella massmedieföretag".
Problemet är bara att ingen vet vad som är " traditionella massmedieföretag". Inte ens Radio- och TV-verket, som ska ta emot anmälan om ansvarig utgivare enligt YGL 1:9. Möjligen kan dock privatpersoner inte vara "traditionella massmedieföretag" ens om de ger ut periodiska tryckta skrifter.
Vad händer nu?
Regeringen har på detta sätt lyckats skjuta upp hela problemkomplexets avgörande med flera år, i synnerhet som ärendet ånyo är satt på utredning "1999:8 - Mediegrundlagarna", som inte ska avleverera något förrän vid utgången av 2000. Datainspektionen, under sin nye och ovanligt nitiske generaldirektör, kan fortsätta att jaga "yttrandefriare" på Internet med omväxlande datalagen eller PUL som tillhygge.
Ramsbro-målet, liksom granskningen av press.nu, visar tydligt att utan grundlagsskydd förbehåller sig Datainspektionen, DI, rätten att avgöra vad som får publiceras på Internet. Skyddet för journalistisk verksamhet i PUL 1:7 är likaledes värdelöst eftersom det är DI som anser sig avgöra vad som är vad. DI:s förslag om hur "harmlösa" personuppgifter ska regleras ger, som professor Jacob Palme visat, bara ännu mer makt åt DI. I synnerhet som DI:s rätt att på egen hand utdöma viten förstärkts i PUL.
Därför är den attityd, som t.ex. en sådan rättsinformatisk auktoritet som professor Seipel visar i Svenska Dagbladet, mycket bekymmersam. Lösningen kan inte ligga i Seipels påstående "hur långt yttrandefriheten går före PUL:s hanteringsregler kommer att efterhand klarläggas genom tillämpningsföreskrifter och rättspraxis".
Vad beror regeringens hållning på?
Hur kan regeringen komma till slutsatser som i propositionen 1997/99:43? I denna bekänner man sig med läpparna till yttrandefrihet också på Internet:
"Det är /.../ viktigt att man är uppmärksam på denna fara och att man slår vakt om yttrandefriheten lika mycket när den utövas på Internet som när den utövas i andra nät eller medier".
Sedan tar man tillbaka detta genom påståendet "Internet har emellertid knappast funnit sina former på ett sådant sätt att det kan ses som ett medium i sig".
En konspiratorisk analys?
Eftersom jag inte är jurist kan jag komma med en mer konspiratorisk analys. Tryckfrihetsförordningen är relativt ointressant för gemene man eftersom den tryckta skriften som medium kräver ganska stora resurser för att bli spridd. Ljudradiosändningar via Internet är visserligen tekniskt möjliga, men ännu för dyra att använda i större skala. Återstår webbtekniken, där nu för första gången vanligt folk, varje fall i teorin, kan nå en miljonpublik till mycket små kostnader. En sådan utveckling vill naturligtvis inte makthavarna ha. Den etablerade mediaindustrin (som ju har yttrandefrihet på Internet), har ju sina egna värderingar om vad som får publiceras och släpper inte fram vem som helst.
Dessutom agerar media ibland klotterplank åt regeringen, som i fallet DN:s debattsida. Ett visst kryperi för EU förekommer säkert också. I PUL framhålls att PUL inte gäller före TF och YGL (förstås!), samt att journalistisk och konstnärlig verksamhet skyddas. På detta sätt försöker man troligen undvika att komma i direkt konflikt med EU-rätten.
Trots det ville några reservanter i konstitutionsutskottet (KU:s betänkande 1997/98:18) "ifrågasätta om EG-domstolen vid en prövning av EG-direktivets förenlighet med de svenska bestämmelserna om tryck- och yttrandefriheten skulle acceptera en ordning som innebär att direktivbestämmelser som införs genom personuppgiftslagen får vika för TF och YGL i vidare mån än vad som medges enligt ordalagen i direktivet".
När vanligt folk debatterar på Internet blir tonen mycket råare och några pressetiska regler följs sällan. Jag tror det är här skon klämmer, eftersom riktig yttrandefrihet är och ska kunna vara obehaglig både till ton och innehåll. Möjligen är man också rädd för att lasta ned rättssystemet med yttrandefrihetsrättegångar, eftersom vanliga medborgare inte tros kunna hålla sig till spelreglerna.
Sådana rättegångar är idag ovanliga i Sverige, vilket kan tänkas bero på att de som bestämmer i media i hög grad är lyhörda för vad slags uttryck den politiska och ekonomiska makten önskar se publicerade. Fru statsrådet Lejon säger t.ex. om DI:s förslag till reglering av "harmlösa" personuppgifter på Internet: "Datainspektionen har lagt ner ett stort arbete i sin rapport och jag tycker det är bra att de verkar kommit fram till lösningar som dels kan få informationshanteringen på Internet att bli bättre. dels går att genomföra relativt snabbt". Inte ett ord om yttrandefriheten, således!
I de tryck- och yttrandefrihetsmål som avgjorts i Sverige har rättsväsendet enligt min mening hittat en relativt bra balans mellan yttrandefrihet och personlig integritet. Yttrandefriheten får som regel försteg.
Det är svårt att driva ett förtalsmål enligt TF/YGL till seger (ur den föregivet förtalades synvinkel), och det vet naturligtvis den person som anser sig utpekad i Ramsbro-målet om. Domen mot Ramsbro visar för övrigt tydligt svenska domstolars oförmåga och ovilja att göra självständiga bedömningar vid kollisioner mellan grundlagarna och vanlig lag, liksom deras benägenhet att godta tillsynsmyndigheters partsinlagor som full bevisning. Jag hyser därför föga hopp om att Svea Hovrätt eller Högsta Domstolen ska göra bättre ifrån sig än Stockholms Tingsrätt. Når däremot målet Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna kan det möjligen bli intressant.
Så slipper man bli jagad av Datainspektionen
Hur ska nu en vanlig yttrandefriare, som inte vill bli jagad av DI:s generaldirektör Widebäck, gå tillväga? Först och främst: har man inga personuppgifter på sin webb-plats kan ju i varje fall inte Datalagen eller PUL tillämpas. I övrigt får man söka skydd under bilageregeln eller databasregeln. Båda kräver att man ger ut en periodisk tryckt skrift, för vilket en utgivningsbevis à 1000 kronor måste lösas hos Patent- och Registreringsverket.
Skriften måste ha en ansvarig utgivare och komma ut efter en plan, men några större krav på upplaga eller spridning krävs inte för att den ska anses ha blivit utgiven. Inte heller måste den tryckas, fotokopiering duger gott. Åberopas bilageregeln måste webbsidan och den tryckta skriften överensstämma till innehåll och disposition, men några ytterligare åtgärder krävs inte.
Åberopas däremot databasregeln börjar det verkligt spännande. Här krävs ingen likhet mellan skrift och webbsida, däremot måste en särskild ansvarig utgivare för webbsidan anmälas till Radio- och TV-verket. Dessutom måste den som ger ut skrift och webbsida vara någon av följande kategorier
Detta är YGL:s beskrivning av "traditionella massmedieföretag". Troligen kan inte en privatperson vara ett sådant, men det borde gå att kringgå genom att bilda en ideell eller ekonomisk förening, ett bolag eller en stiftelse som "ägare", förutsatt att man har ett ändamål att ge ut skrifter i sin stiftelsehandling.
Men ingen vet som sagt om det räcker, frågan ställs väl först på sin spets när det blir fråga om granskning från DI:s sida. Granskningen av press.nu kan mycket väl utveckla sig till en sådan knäckfråga, eftersom press.nu och dess ägare Föreningen Press uppfyller TF:s och YGL:s formella krav genom att ge ut den periodiska skriften Paragrafryttaren.
Som en slutkommentar kan man tycka att det är svårförståeligt, på gränsen till ofattbart att Börje Ramsbro m.fl. i Bankrättsföreningen underlät att vidta dessa elementära skyddsåtgärder. Böter och rättegångskostnader blir nu i alla händelser större än vad det hade kostat att skydda sig med de medel TF och YGL idag ger. Eftersom det nu inte handlar om ett förtalsmål enligt någon av dessa grundlagar försvinner också möjligheten att föra sanningsbevisning.
Referenser:
© Björn Ehnberg, all rights reserved
Denna sida ingår i siten
"Personuppgiftslagen och yttrandefriheten",
av Christoph Andersson och Susanne Bertman
Komplement till examensarbete i "Global electronic
journalism", 20 poäng,
Södertörns högskola i samarbete med JMK, Stockholms
universitet
http://www.pul.nu