OBS!
Databasen kan vara ofullständig. Längre citat, tabeller och bilder kan saknas.
Motion till riksdagen Postnr:151
1997/98:K304
av Bengt Harding Olson (fp)
Personlig integritet
Utgångspunkt Ett starkt skydd för den personliga integriteten borde vara en
självklarhet i ett rättssamhälle. Alla medborgare har rätt till skydd av
privatlivet mot intrång från alla håll. Det må vara genom privatpersoners
brottsliga angrepp, från myndigheter med "Storebrorsfasoner" eller i medierna
genom publicistiska övergrepp.
En principskiss måste bygga på en huvudregel från vilken rimliga undan- tag
kan göras. Huvudregeln borde då bli att ge skydd för den personliga
integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan göras vid befogat
samhällsintresse, då alltså personlig integritet måste få genombrytas.
Mina tidigare initiativ Under flera år har jag gjort flera försök att
lagstiftningsvägen förbättra skyddet för den personliga integriteten. Här
görs några utdrag ur mina tidigare motioner.
I Sverige finns det ett klart behov av att göra en översyn av skyddet för
enskilda personers privatliv med inriktning på att förstärka detta skydd och
då även på medieområdet. Så kan ske genom en generell integritetslagstift-
ning (se motion 1996/97:K430).
Problemet med kränkande textpublicering har uppmärksammats (1994/95: K422
s. 1–2).
Gränsdragning mellan kränkande och inte kränkande publicering är
utomordentligt grannlaga. I huvudsak får den ske med ledning av
självsanerande etikregler. Men här ställs hänsynen till personlig integritet
mot medias granskningsmakt ibland på sin spets.
En principskiss måste bygga på en huvudregel från vilken rimliga undantag
kan göras. Huvudregeln borde då bli att ge skydd för den personliga
integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan göras för att
massmedia ska kunna utöva sin granskningsmakt. Alltså: personlig integritet
måste få genombrytas vid befogat samhällsintresse.
Offentliga personer drabbas oftast och får också tåla mest men även då
måste det finnas en yttre gräns för publiceringen. Emellertid drabbas även
vanliga människor och då ofta extra hårt. Några typfall kan nämnas här.
Företagare drabbas lätt av kränkning i artiklar om företagets verksamhet
trots att det många gånger handlar mera om en rättslig tvist, exempelvis med
skattemyndigheten, än om ohederligt beteende. Kritik för felaktig myndig-
hetsutövning drabbar ofta tjänstemän som har svårt att försvara sig bl.a.
genom ålagd tystnadsplikt. Artiklar om brott eller omoral som primärt är
inriktade på "rätt" person kan "spilla över" på helt utomstående personer.
Reportage om tvivelaktigheter hos en hel grupp, förening eller organisation
kan drabba helt oklanderliga människor.
Ett integritetsskydd förtjänar uppenbarligen inte namnet om däri inte
innefattas skydd för den enskilde mot helt osanna eller grovt vinklade upp-
gifter. En sådan attack blir också en särskilt stor kränkning mot
integriteten. All publicering bör rimligen syfta till att ge en så sann bild
som möjligt av vad som hänt. Här kan medias etikregler bidraga till ett
rimligt skydd för privatlivets helgd.
Frågan om rätten till egen bild har behandlats vid två tillfällen
(motionerna 1989/90:L801 och 1990/91:L801).
Egenbildsrätten innefattar rätten att slippa dels att bli avbildad mot sin
vilja och dels att få oönskad bildinformation om sig spridd, om det inte är
ett oavvisligt samhällsintresse.
Anspråken på bildmässigt personlighetsskydd varierar i hög grad mellan
olika människor och i skilda situationer. Många personer som blir
avfotograferade eller filmade känner sig smickrade och då inte minst s.k.
kändisar av rent ekonomiska skäl. Åtskilliga andra människor uppfattar det
som obehagligt och känner sig utnyttjade. Vissa kan även ta skada såväl
psykiskt som socialt.
De bildmässiga personlighetsintrången är många. Här följer axplock av inte
ovanliga situationer.
– Bilder tas med teleobjektiv på ''svårfångade kändisar'' och publiceras i
veckopress.
– Intima skvallriga reportage beledsagas av personbilder tagna vid helt
andra tillfällen än skildringen avser.
– Bilder inskaffas från passbyrån av personer som inte vill ställa upp för
fotografering, och bildpublicering sker mot personens vilja.
– Teckningar av identifierbara personer i nedsättande/intima situationer.
– Bilder tagna för reportage i en tidning vilka senare publiceras i en
annan tidning, utan vetskap eller medgivande.
– S.k. genrebilder, identifierbara personer ur tidningars arkiv, används
som illustration till tidningsreportage eller dramatiserade berättelser ur
verkligheten, där bilderna inte har något att göra med handlingen.
– Personer fotograferas i nöjeslokaler, utan vetskap, och bilderna
publiceras i samband med kritiska och insinuanta reportage.
– S.k. bildreportage, en sekvens bilder tagna utan vetskap, visserligen på
offentlig plats, publiceras med fingerad historia som ställer personerna i en
falsk dager.
– S.k. dolda-kameran-reportage utnyttjas i TV och i dokumentärfilm.
– TV-intervjuer sker på gatan varvid människor inte förstår i vilket
sammanhang de skall komma att figurera.
– Ett filmteam överrumplar personer och de så tagna bilderna används i en
spel- eller dokumentärfilm.
– Bilder monteras ihop, t.ex. en känd persons huvud på en naken kropp eller
en bild beskärs så att den ger intryck av en annan situation än den verkliga.
– Dåligt maskerade bilder publiceras, så att personer ändå utan svårighet
kan identifieras.
– Bilder tagna mot personens önskan, eller utan vetskap, i samband med att
olyckor, vålds- eller andra brott publiceras.
– Bilder eller teckningar av misstänkta förövare av brott publiceras, där
bildpubliceringen inte tjänar något försvarbart intresse.
Den svenska rättsordningen skiljer sig på ett markant sätt från utländsk
rätt och ger ett avsevärt svagare skydd för personligheten. Detta gäller inte
minst rätten till egen bild. Utomlands finns speciell rättslig reglering,
exempelvis i Västtyskland, Österrike, Italien och Schweiz men även i Norge. I
Sverige finns inget generellt förbud mot att utnyttja personbilder utan
tillstånd.
Det finns ett uttalat behov att i vårt land skapa ett legalt skydd mot
åtminstone oauktoriserat offentliggörande av personbilder som inte är av
oavvisligt allmänintresse.
Särskilt har berörts problemen med hänsynslös fotografering (motion
1994/95:K422 s. 2).
En vanligt förekommande kritik gäller fotografering i privat eller
offentlig miljö av brottsoffer eller sörjande människor. Bilder tagna i smyg
– ofta med teleobjektiv – betraktas som särskilt diskutabla. Offentliga
personer anses även här få tåla mycket men inte allt. Bilder som manipulerats
– utan att det framgår – anses helt oacceptabla.
Det är onekligen mycket svårt att göra en gränsdragning mellan kränkande
och inte kränkande fotografering. Huvudregeln måste vara att skydda den
personliga integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan göras för
att massmedia ska kunna utöva sin granskningsmakt. Här handlar det om ett
befogat samhällsintresse och gäller oftast offentliga personer, men även här
behövs en tydlig gränsdragning.
Men problemet med kränkande bildpublicering uppmärksammades också (motion
1994/95:K422 s. 2–3).
Den största skadan på den personliga integriteten uppkommer inte genom
själva fotograferingen utan genom publiceringen i media. Där ligger också det
tyngsta ansvaret för kränkningen.
Gällande regler för bildetik ger en vägledning om vad som kan/bör
publiceras. Problemet är att hänsynen till personlig integritet ibland står i
konflikt med medias granskningsmakt. Här bör samma principer gälla som för
själva fotograferingen, dvs. man får endast bortse från den personliga
integriteten när det finns ett befogat samhällsintresse.
Givetvis ligger publiceringsansvaret hos den ansvarige utgivaren men vid
kränkande bild kan det ifrågasättas om inte också fotografen borde ha ett
visst moraliskt medansvar.
Samtidigt berördes ett särskilt bildproblem, nämligen missbruk av passfoton
(motion 1994/95:K422 s. 3).
Publicering av passfoton upplevs ofta som kränkande. Här gäller samma
etiska regler som för andra bilder men medias i princip oinskränkta tillgång
till passmyndighetens fotoarkiv kan diskuteras. Huvudregeln borde i princip
vara enkel: bilderna ska vara tillgängliga endast för sitt avsedda
passändamål. På motsvarande sätt som datauppgifter inte får användas för
andra ändamål än de som föranlett registreringen. Undantag bör endast få
göras i speciella fall. Reglerna för passfotonas tillgänglighet varierar i
olika länder. I Norge har man en restriktiv och därmed mer
integritetsskyddande ordning medan man i Sverige har en närmast helt fri
tillgång för alla publiceringsändamål. Nu bör man överväga en översyn av det
svenska systemet.
Mediernas ansvar Alla medborgare har rätt till personlig integritet och
därför är det utomordentligt viktigt med skydd av privatlivet. Detta gäller
då mot angrepp från medierna (men även från ”Storebror Staten”). Självklart
måste offentliga personer tåla mera men inte allt bl.a. av familjehänsyn.
Medierna har bevisligen stor makt i vårt samhälle. Därav följer att medier-
na också måste bära ett stort ansvar för sin publiceringsverksamhet. Detta
måste innebära hänsyn även till medborgarnas personliga integritet.
På denna punkt har uppkommit allvarliga tvivel. Alltfler undrar om
yttrandefrihetens pris måste vara att enskilda människor får sin personliga
integritet krossad av medierna.
Mediernas ansvar grundar sig på lagfästa regler om främst ärekränkning samt
på egna etiska regler om publicering. Grundtanken är väl därvid att etiken
ska utgöra ett kompletterande skydd utöver gällande lag. Men så torde det
inte fungera, i varje fall inte beträffande publicering som gäller s.k.
offentliga personer. Till detta kommer att etikreglerna nu ändrats på en
känslig punkt. Där det tidigare stod "avstå från publicitet som kan kränka
privatlivets helgd" står det numera att man skall "överväga noga" innan sådan
publicering sker. Detta är illavarslande i en tid då det nog skulle vara
värdefullt med klarare och inte vagare etikregler för att stärka skyddet för
den personliga integriteten.
Förslag till ett förbättrat sanktionssystem har också framförts tidigare
(motion 1994/95:K422 s. 5).
Det bästa sanktionssystemet mot publicistiska övertramp bygger säkerligen
på självsanering inom medierna. Nuvarande självsaneringsmodell är dock i
behov av renovering. Så kan ske på många sätt och här ska endast väckas några
tankar.
Ansvarskretsen för kränkningar av personer borde kanske utvidgas till att
avse alla inblandade. Kränkningar kan ju ske på många olika sätt men främst i
text, genom rubriksättning, på löpsedel eller med bild och ibland på flera
sätt samtidigt. Kränkningen är ofta resultatet av flera personers arbete. För
övrigt är det inte ovanligt att ansvarig utgivare inte har en aning om hur en
viss löpsedel ser ut. Ansvarsfördelningen mellan de inblandade måste natur-
ligtvis övervägas ingående. Något delat utgivaransvar är det dock inte tal
om. Ansvarig utgivare ska alltjämt vara huvudansvarig. Oklarhet beträffande
eventuellt medansvar får heller inte drabba den kränkte medborgaren.
Sanktionerna inom självsaneringsmodellen måste vid övertramp vara kännbara
och då räcker inte bara publicering av anmärkningar utan man måste även
överväga att kraftigt höja sin s.k. expeditionsavgift med straffunktion samt
låta avgiften stå i bättre proportion till den kränkande tidningens upplaga.
På den organisatoriska sidan finns inom pressen redan självsanerings-
organen PO och PON. Här tycks PO har blivit allt aktivare men dennes
behörighet borde utvidgas till att fritt kunna ta egna initiativ på
förekommen anledning. På etermediasidan bör den statliga
granskningsmyndigheten ersättas av ett självsaneringsorgan. Dessa organ kan
kanske slås samman under beteckningen Mediaombudsman (MO) och Medias
opinionsnämnd (MON).
I sökandet efter ett sanktionssystem som resulterar i att färre medborgare
ska drabbas av kränkande övertramp måste alla alternativ prövas. Rätt
ansvarsordning är den som bäst gagnar medborgaren, oavsett vad tidnings-
ägare och journalistkåren finner ändamålsenligt, som PO så träffande har
uttryckt det.
Vid bristande funktion hos självsaneringsmodellen torde beklagligtvis
endast återstå lagstiftning. Lagstiftning har nyligen införts i Danmark och
en än strängare modell övervägs inom Europarådet och EU.
Samtidigt borde införas en mera rättvis processordning (motion 1994/95:
K422 s. 5–6).
Även om nuvarande splittrade lagregler om personlig integritet ersättes med
ett regelverk innehållande ett mera övergripande skydd förbättras inte
situationen nämnvärt för den enskilde som drabbats av en integritetskränkande
publicitet. Liksom vid ärekränkning genom tryckt skrift eller annat
massmedium utgör jurysystemet i nuvarande utformning regelmässigt ett
effektivt hinder för den förfördelade att få upprättelse och skadeersättning.
Detta system har också föranlett kritik från Europadomstolen för de mänskliga
rättigheterna.
En reformering av den materiella lagstiftningen måste därför kombineras med
ändringar av de processuella reglerna. Så kan ske på två sätt.
För det första kan det nuvarande jurysystemet förbättras genom ett bredare
urval av juryledamöter, skyldighet för domstolen att presentera motiverade
utslag, rätt för enskild person att överklaga även friande utslag och ökad
möjlighet till kvittning av rättegångskostnader. Den andra vägen – för den
händelse att den första möjligheten anses otillräcklig – är att avskaffa
jurysystemet och övergå till allmän domstol med därmed följande gängse
rättssäkerhetsgarantier. Alltså exempelvis så att tryck- och
yttrandefrihetsmål som väcks av enskild person får prövas av tingsrätt i
vanlig sammansättning med lagfaren domare och nämnd med rätt för parterna att
överklaga domen oavsett utgången. En specialmodell skulle vara att införa en
rätt för den enskilde att själv välja om hans mål ska avgöras genom jury
eller domare med nämnd.
Det ankommer på den som motsätter sig en förändring av gällande orättvisa
processordning att förklara varför rättssäkerheten skulle vara mindre i mål
som handläggs vid allmän domstol än vid specialdomstol.
Först om den enskilde har ett realistiskt och praktiskt användbart
alternativ till den pressetiska prövningen har man anledning att räkna med
att denna prövning skall förbättras.
Oroad svensk riksdag Riksdagen har vid två skilda tillfällen – i anledning
av mina motioner – behandlat frågan om rätten till egen bild. Under våren
1990 instämde riksdagen i lagutskottets uppfattning att det inte är
godtagbart att bilder av personer utnyttjas på ett sätt som kränker den
personliga integriteten. Vid förnyad behandling under hösten 1991 underströk
lagutskottet – med hänvisning även till konstitutionsutskottets inställning –
vikten av att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen och tar de
initiativ som kan visa sig bli erforderliga i syfte att motverka
publicitetsskador för enskilda. Detta blev också riksdagens beslut och man
överlämnade ansvaret till regeringen. Viss publicering av manipulerade
porrbilder utlöste regeringsinitiativ i form av tillsättande av en särskild
utredningsman för att kartlägga rättsläget och inventera tänkbara
förbättringslösningar.
Tilltagande kritik Det är uppenbart att mediernas kränkningar av den
personliga integriteten ökar och blir allvarligare. Det blir även allt
vanligare med s.k. gränsöverskridande övertramp i den meningen att
kränkningarna sker i utländska tidningar illustrerade med fotografier tagna i
annat land.
Härav har följt ett stigande missnöje från många håll, särskilt utomlands.
Därför är det inte förvånande att det länge pågått en livlig diskussion om
en enhetlig europeisk medieetik. Frän kritik mot medierna har uttalats av
inte endast EU-parlamentet utan till och med av Europarådet som har till
särskild uppgift att värna om de mänskliga rättigheterna. Från båda de nämnda
instanserna har föreslagits en enhetlig europeisk medieetik för att stävja
kränkande publicering. Förslaget innebär främst en lagstadgad etik och en
samhällskontroll av mediernas sanningshalt samt tillsättande av en medieom-
budsman. Denna etikmodell torde omfatta även ansvaret för kränkande bilder.
Denna debatt har tagit ny fart i samband med trafikolyckan som ledde till
prinsessan Dianas död.
Men det finns också en växande oro i Sverige. Särskilt mot bakgrund att det
mediala trycket ökar mot vår kronprinsessa Viktoria. Detta gäller särskilt
genom hänsynslös fotografering av svenska eller utländska fotografer inom
eller utom landet och kränkande bildpublicering i svenska eller utländska
tidningar.
Regeringens passivitet Mot denna bakgrund är det inte förvånande om
åtgärder efterlyses. I flera länder finns dock en lagstadgad
personlighetsrätt och Sverige borde nog överväga en svensk
integritetslagstiftning. På mediesidan bör en sådan reglering kompletteras
med den svenska huvudmodellen som bygger på en fungerande självsanering.
Behovet har också uppmärksammats inom Regeringskansliet. I en studie har
rättsläget i Sverige och i ett antal europeiska länder kartlagts. Därefter
har i en särskild rapport till Justitiedepartementet rekommenderats en
generell integritetslagstiftning. Men något sådant förslag har inte
presenterats av regeringen. Detta är utomordentligt beklagligt och stämmer
illa med justitieministerns offentliga och uttryckliga uttalande om behovet
av ett starkt integritetsskydd för medborgarna.
Saken blir ännu mer betänklig eftersom justitieministern i regeringens
verksamhetsplan för 1997 angivit att en utredning med uppdrag att – förutom
att kartlägga etiska regler för massmedier – förstärka skyddet för
privatlivets helgd skulle tillsättas under våren 1997. Men så har ännu inte
skett, trots att riksdagen uttryckligen överlämnat ansvaret till regeringen
och krävt att rege- ringen skall vidtaga erforderliga åtgärder för att
motverka publicitetsskador. Detta ger intryck av en klandervärd passivitet
hos regeringen.
Mina förslag I Sverige finns det ett klart behov av att göra en översyn av
skyddet för enskilda personers privatliv med inriktning på att förstärka
detta skydd. Det ligger helt i linje med FN:s förklaring och Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna.
Mina förslag kan i korthet presenteras på följande sätt: Integritetsskyddet
bör förstärkas, och detta är möjligt utan att komma i konflikt med offentlig-
hetsprincipen. Även offentliga personer måste äga en privat sfär, där det i
första hand handlar om att stoppa smygåtgärder och visa familjehänsyn. För-
bättringar kan ske genom en effektiviserad självsanering i form av en
förtydligad etikregel om privatlivets helgd och en vidgad PO-behörighet.
Dessutom bör införas ett sanktionssystem så att medieoffer anser det lönt att
försöka få sin rättvisa. För övrigt bör det finnas en generell integritets-
lagstiftning som finns i flera andra länder.
Sammanfattande slutsats I Sverige bör införas en generell
integritetslagstiftning men i avvaktan därpå kan det vara lämpligt att införa
en partiell lag om skydd för privatlivets helgd.
Hemställan Med hänvisning till det anförda hemställs 1. att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om generell
integritetslagstiftning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om särskild lag om skydd för privatlivets helgd.
Stockholm den 25 september 1997
Bengt Harding Olson (fp)
=
Hem 
Sök i Rixlex 
Sökresultat 
Föregående 
Nästa